Bett

Bett är ett redskap för att skapa smärta. Folk tror att det inte går att hantera hästar utan att skada dem, att det är farligt. Att använda bett har blivit en ”tradition” och något som är självklart för det flesta. Alla gör det, och det har följt med oss enda sedan nybörjartiden.

Jag anser att det är okej att jobba med vissa obehag, till en gräns. Hur hästen upplever bettet, går långt över gränsen till vad jag tycker är okej. Slit och ryck i munnen är självklart hemskt och det vet alla, men även den vanliga tygelkontakten och inbromsningarna skadar hästen även om det är i mindre utstäckning.

Den största delen tryck som går från ryttarens händer till hästens mun landar på lanerna, kanterna på sidorna mellan tänderna. Detta område är vasst ben (Får du någon gång chansen att känna på en hästskalle, gör det!) och täcks med bara ett tunt lager slätt tandkött fullt med nerver som är sammankopplade med resten av underkäken.

Mandibularis-nerven är den som är sammankopplad till just detta stället som är en del av hela ansikts-nerven ”nervus trigeminus”. Vid tryck eller slag mot dessa nerver så fortplantar det sig snabbt och går ut i resten av huvudet. Det går att jämföra med som när vi människor får en ”kärringstöt” i armbågen. En väldigt obehaglig och nästan elektrisk känsla.

Tryck och ryck-skador på detta område är svåra och nästan omöjliga att hitta utan operation eller dissekering då de uppkommer under tandköttet där kött möter ben. Då betten(förhoppningsvis) är runda och inte vassa så gör de normalt ingen skada på ovansidan av tandköttet, utan istället är det undersidan av tandköttet som tar skada när det trycks ner mot det vassa benet. När detta ställe får allvarliga skador kan faktiskt nervtrådarna där förstöras helt och aldrig funka igen, och då blir hästen för evigt stum i munnen. Men normalt blir hästen bara ”stum” av att stället helt enkelt är så söndertrasat att tryck inte känns längre, nervtrådar som tillfälligt skadats med sedan läker igen. Detta läkande kan dock inte ske så länge hästen använder bett utan hästens mun måste vila helt.

Därför kan vanliga veterinärer eller hästtandläkere inte säkerhetställa att en hästs mun är frisk, då man inte kan se det från ytan. Tandköttet och slemhinnorna har kroppens bästa och snabbaste läkningsförmåga vilket gör att synliga skador även ”växer över” fort. Det kan heller inte uppstå blåmärken eller svullnader då det bara är ett enda lager av tunn hud vilket gör att sådana blödningar eller reaktioner inte har utrymme nog att utvecklas. Det finns heller inte tillräckligt med blodkärl i detta område som skulle kunna skapa synliga blåmärken som lyser igenom.

Många hästägare litar blint på folk de anställer, veterinärer, hovslagare och så vidare, men dessa är inte perfekta. Hästvärlden står inför en stor utveckling fortfarande och största delen vet fortfarande väldigt lite om just arten häst och hur människans redskap faktiskt påverkar hästen. Vi använde från början våra redskap på hästar bara för själviska anledningar (jakt, krig, färdemedel) och tradition och brist på forsking har dragit med sig dessa till nutid.

Nerverna kan även ställa till med mer problem än så för hästen. Skador på dessa kan orsaka till exempelHeadshaking Syndrome och annat. Vi människor kan ha liknande sjukdomar och då beskrivs känslan av dessa ”nervryck” som knivhugg och elstötar.

Något annat som är vanligt på tamhästar är bensporrar på lanerna. Vissa är stora och vissa är små, och de som är mindre är väldigt vanliga samtidigt som man inte alltid kan se dem från utsidan (I undersökningar har man kollat på döda hästkäkar från olika sortens hästar och fann att majoriteten av dem hade utvecklat bensporrar). Dessa uppkommer som reaktion på extrema skador som gått igenom hela vägen från bettet och in till benet, ett extremt missbrukande av bettet.

Detta skapar självklart stor smärta hos hästen. En försvarsmekanism mot trycket mot lanerna är att hästen börjar fiffla med bettet, röra runt det, bita på det och så vidare. Vissa ryttare tror att detta är bra och att den gör så för att den ”jobbar rätt” men sanningen är att det är på grund av smärta den vill undkomma. Att få tag i så det går att bita tag i bettet och hålla det där är verkligen det optimala för hästen då tänderna och käken är starka och det inte gör speciellt ont om ryttaren drar eller rycker i tygeln då. Många hästar kan ”ta bettet” när de sticker iväg (och ryttaren då i sin tur sliter) eller innan för att förbereda sig för smärtan som blir påföljden av en sådan handling. Att suga på bettet är lite samma sak. När hästen suger på det lyfter den upp bettet från lanerna och håller det i luften så att det inte ligger emot några känsliga områden. Det kan låta positivt att hästen avlastar sin mun, men egentligen är det väldigt negativt då det är som att hästen säger att det gör ont i munnen, ryttarens hand är för våldsam.

Annars kan hästen försvara sig med att gapa så att trycket hamnar på mungipor istället för tunga och laner, kasta upp huvudet, krypa bakom lod, inte öppna munnen vid tränsning och så vidare. Sorgligt nog brukar folk mest ignorera detta och istället sätta på nosgrimmor, hjälptyglar och tvinga på hästen tränset och stoppa in fingrarna i dess mungipor när det är dags.

Men förutom att orsaka lanerna skada så har även tungan en viktig del i detta.

Tungor kommer i alla tjocklekar och längder. Vissa är breda och vissa är smala. Vissa går över lanerna på hästen vid betsling, och vissa inte. Vanligt är att de gör det när de inte försöker skydda tungan, vilket då gör att det är tungan som kommer i kläm på ena eller båda sidorna när ryttaren drar i bettet. Lanerna är inte så väldigt vassa utifrån med ett lager tandkött över, dock tillräckligt vassa för att skapa smärta i tungan när den nyps mellan det och en bettet. Få hästar låter tungan ligga kvar på detta sätt med tanke på smärtan och drar då bak den eller trycker ihop den så att bettet istället ligger an mot lanerna. Ibland lägger de även upp tungan över bettet för att kunna göra av den någon stans, men när de gör det beror det oftast på att det sker slag mot gommen(2-delade bett eller stångbett med hög port) som hästen vill skydda.

Vid ryck och drag i bettet trycks även tungan till mitt på och skapar smärta där. Som tur är är tungan en levande och mjuk muskel vilket gör att slag eller tryck mot den inte syns så fort bettet plockas ur munnen och smärtan finns inte kvar så väldigt länge. Bara i väldigt allvarliga fall kan det lämna märken.

Skadan på bilden har orsakats av ett tungband, något travtränare använder på sina hästar när de försöker lägga tungan över bettet (av en anledning såklart, smärta och för att skydda gommen från slag och tryck). Att nämna är ju såklart att inte varenda travhäst ser ut såhär efter användandet av sådant. Syftet var bara att visa hur skador på tungan kan se ut.

Förutom smärtan som även uppstår i tungan som är den mest känsliga delen av kroppen, så får hästen även problem med andningen. Konstigt tycker säkert de flesta, speciellt de som rider utan nosgrimma. Vad har andningsproblem och smärta i levande vävnad som gemensamt?
Jo, när hästen får in bettet i munnen så tror kroppen automatiskt att det är mat på gång, och börjar försöka ”äta upp” och svälja bettet. Nu kan ju ingen svälja och andas på samma gång, och det betyder att så länge hästens matsmältningsreflexer är i gång och den försöker svälja ner detta, så kan den inte andas. Och när det inte går att svälja ner och stannar kvar i munnen uppstår även kräkreflexer hos hästen. Nu vet vi ju alla att hästar inte kan kräkas men de får fortfarande samma känsla. Hästen kan även lyckas ta in luft i lungorna via munnen vilket är onaturligt för dem, och detta skadar struplocket när det ”fladdrar” åt fel håll.

Hästen får då göra ett val: ”Ska jag fiffla med bettet för att undkomma smärtan det orsakar, eller ska jag andas? Jag kan inte göra båda.” En häst i full galopp tuggar alltså inte på bettet samtidigt, för den behöver syre vid sådan ansträngning.

Sammanfattningsvis så skadar bett hästen på flera sätt och orsakar lidande. Även mjuk användning av milda bett skadar lanerna på hästen då dessa är såpass känsliga. Det finns ingen typ av tryckavlastande bett och inga ergonomiska bett, det enda ergonomiska för hästen är att rida utan bett. Bett av rep, läder och gummi påverkar hästen på samma sätt.

När vi nu vet hur bett egentligen påverkar hästen fysiskt ställs vi inför ett val: Ska vi ignorera detta för att kunna fortsätta tävla och leka vidare på sin häst av egoistiska anledningar, eller ska vi ta bort det och börja fundera över vad vi egentligen har för rätt att skada och tvinga en oskyldig individ?

Att ge upp ridning på bett behöver inte betyda att man ger upp säkerheten. Visst har man inte samma tvångskontroll på hästen när man inte längre kan tillföra den stor smärta, men det är heller inte rätt att göra så. Hästar är stora och för att det ska funka mellan arten häst och människa måste vi lära oss att samarbeta med dem. Då blir båda parter nöjda och speciellt hästen, våran vän som tillägnar nästan hela sitt liv åt oss. Dessutom brukar hästar med kommunikationsproblem och heta hästar bli mycket bättre vid bettlös ridning när de känner sig bekväma med situationen. Sedan kan man även tänka så att om hästen kan ledas i grimma så kan den ridas i grimma. Kommunikationen och samspelet ska tas med upp på ryggen, annars är man som ekipage inte redo att rida tillsammans.

Det finns många olika bettlösa träns och det finns alltid något för varje häst. Byt inte till mekaniska hackamore det första du gör och sedan ge upp för att din häst kanske ogillade det, utan börja med något mildare och enklare. Att rida bettlöst är inte bara mycket mer behagligt för hästen utan och säkrare i olyckssituationer och enklare för människan. Det går att binda upp hästen i det, man måste inte leta i tusen år för att hitta rätt huvudlag, man behöver inte skölja och värma några bett och vid fara kan man ta kontakt med hästen rätt hårt utan att skada den och utan att den kan komma undan signalen. Men självklart kan ju även bettlösa alternativ missbrukas så man får ha lite vett.

Ett motargument man stöter på ibland när man ratar bett och ställer sig bakom bettlöst är att ”Min häst tycker om bettet mer och går bättre”. Oftast har jag svårt att tro på det då det ofta används som en sista utväg för försöka att vinna en argumentation, men i vissa sällsynta fall kan det faktiskt vara det ryttaren tror. Då säger jag att det är ju klart att det ibland blir en omställning för hästen att byta från något den är van vid till något helt nytt med andra signaler. Det betyder inte att hästen gillar bettet utan helt enkelt att den bara inte tycker om att vara förvirrad. Då får man ta sin tid till en inlärningsperiod tills hästen lär sig och accepterar huvudlaget. Att hästens ridbarhet går ner kan jag dock hålla med om i vissa fall, det är vissa dressyrrörelser som kanske blir lite svårare att få till men då får man ställa sig inför om det är värt att skada sin vän illa bara för att kunna ha kul och trixa med lite rörelser? Att hästen ska kunna flytta axeln perfekt eller få till en perfekt form lite enklare är knappast livsnödvändigt och något som slås ut totalt av forskningen som tyder på hur dåligt det är för hästens både fysiska och psykiska välmående. Dessutom är det heller inte omöjligt att göra något av de vanliga dressyrrörelserna och det finns många duktiga ryttare som har lyckats med det, även vid ridning helt utan träns.

Men efter allt detta kanske du ändå tänker: ”Jag tror inte på att bett skadar om man rider med mjuk hand. Jag tänker fortsätta med det.” Okej tro det då, men egentligen borde det inte vara avgörande. För ingen är en perfekt ryttare, ingen gör aldrig misstag och ingen rider alltid på lösa tyglar. Olyckor händer alltid, oavsett om de är medvetna eller inte. Ett ryck i munnen i hela hästens liv är ett för mycket. Tio och bettet borde slängts för länge sedan. Vi vet hur extremt känslig hästens mun är och vilken stor smärta som skapas vid ridning och speciellt vid drag i tygeln, och det är inget som människan kan avgöra om den vill riskera. Hästen hade inte velat ta den risken. För om den nu ändå (ej troligt) hade accepterat att ha bett och bli riden på lösa tyglar och på riktigt känslig hand så kan det hända något, och någon gång händer det att ryttaren tar i hårdare än menat. Hästen kan bli rädd så ryttaren kommer i obalans och drar till, hästen kan snubbla, hästen kan trampa på tygeln och hästen kan vara olydig medvetet. Inte ens i ett tomt ridhus är det säkert nog att rida med ett såpass farligt redskap för hästen. Det är inte att tänka på hästens bästa och det är heller inte värt det. För ingen människa är så perfekt att den skulle klara av den makten i sina händer.